Här finns munkar och präster,
skökor och tjuvar.
Här finns furstar och grevar
men deras kronor har berövats dem...
På denna ö har de rika inget hem
Inga slott, inga palats....
Dikt av anonym fånge skriven 1926 på Slovakiöarna
* Ekran nr 12, 27 mars 1926
I.
Det var bara ett hybbel av klumpar
kring röset där elden brann,
det var ändå en kula att bo i
för en ensam och galen man.
Och av trasor sydde han dockor,
med ögon av talgig glans,
och nämnde dem Greta och Lisa,
och de voro hustrurna hans.
De vaktade hus och hemfrid
för troll och folk och fä,
de sutto och sågå om kvällen
hur han skar sina slevar av trä.
Och tyst var himlen den höga,
där fullmånen leende brann,
och tyst var skogen på berget,
medan natten i stillhet försvann.
Då sjöng han sin galenskaps visa,
han sjöng för obygdens natt,
och hustrurna Greta och Lisa
de skrattade tokiga skratt.
Då sjöng han och gned på fiolen
vilt så strängarna sprang,
han sjöng den konstiga visan
om kung Tingi - Ring - i Tang.
II.
Och konung Tingi - Ring - i Tang
har mantel himmelsblå.
Hans hatt är gjort av kristet skinn
med röda djävlar på.
Och kong Tingi-Ring-i Tang
han har en ugn av sten.
Där steker han sina köpta barn
och bygger sin mur av ben.
Av sommar och vinter är hans land,
där röda sjöar slå mot strand,
och tistlar blomma i snön.
Hans vinst är förlust och hans krona röd
är bränd och kolad på stekarens glöd
vid den evigt brinnande sjön.
För hej och hå, för hej och hå!
För svarta syndares lön,
för hej och hå, för hej och hå,
för den brinnande- eviga sjön!
III.
Det var Karis-Janken som natt efter natt
på en stupande häll ner i Pallao satt,
det var han som sjöng hela höstnatten lång
för dimmiga dalar sitt vansinnes sång.
"I de svartaste nätter vid det rödaste ljus,
i de gungande skogar vid det gråaste hus
skall jag hamra mina klippor, skall jag leka med mitt ler,
och jag somnar vid min slägga när solen går ner.
Jag har svurit mäj vid Satan vid psalmbok och kniv,
och jag bär på min slägga för att freda mitt liv.
Och ingen kan mäj skada och allt skall gå mäj väl,
men satan har fått löfte om min pinade själ.
Han var husbond min som på bockfot stod,
när jag svor vid kyrkljus, när jag svor vid blod,
men aldrig i ugnen till plågan jag går in,
och jag släpper aldrig taget kring släggan min.
Alla mina höga skogar äro skrattande glada,
alla mina klara stjärnor månde dansa i natt.
Trollmän och onda tider kunna intet mäj skada
djävulen själv är rädd för mitt skallande skratt!
Kall som den klara kvällen och svar är min visa,
bär den ej ut i bygden, där skrattas den åt,
sjungen den är i natten för Greta och Lisa
slocknar högt upp i himlen och slutar som gråt."
IV.
Han släpade med sig på lek och till värn
en sliten slägga av blänkande järn.
Den glimmade lustigt i svartnande skog,
när han takt till sin visa mot stenarna slog.
Och han grät och log och rasade vred,
tills han sanslös och sjuk föll till jorden ned.
Och när skolbarnen skyggt gingo vägen till byn,
satt han stilla och såg mot den leende skyn.
Han hittades död och kall en dag,
med släggskaftet fast i ett järnhårt tag.
Och en solstråle dansade spelande fin
kring munnen som stelnat i dårens grin.
När i kamp mot mörkrets här
Du är nära att försmäkta
Frukta ej att vara feg,
Det är bättre fly än illa fäkta!
Alltid har du något kärt
Mänskor, tankar, någonting
Som är heligt för dig. Fly
In i deras ljusa ring!
Dina armar ska du klamra
hårt omkring det kära, ljusa,
icke fruktade de stormar,
som igenom mörkret brusa.
Den som älskar, rent och fast,
något, vad det än må vara,
står med himlen i förbund,
slår med vanmakt ondskans skara.
Och när stormen har bedarrat,
ur din fristad kan du träda
starkare, var gång de vreda
makterna du så har narrat.
Hör på, skogshuggare, ja hejda nu din arm!
Det är inte träd som du fäller till marken.
Ser du inte blodet flöda ur lem och barm,
nymfernas, som levde under hårda barken?
Det är helgerån, mord! Många män och kvinnor
hängs för stöld av egendom som är föga värd,
hur mycket eld och järn och dödar och ofärd
förtjänar då du som mördar våra gudinnor?
Skog, alla små sjungande fåglars höga hus,
ej mer en ensam hjort och lätta rådjur får
beta under din skugga, och ditt gröna hår
ej mer skall bryta sommarsolens ljus.
Ej mer ska herden blåsa på sin flageolett
förälskad, lutad mot en trädstam, med hunden
vid sina fötter, och besjunga kärleksstunden,
den heta, tillsammans med sin täcka Jeanette.
Allt blir stumt, Eko förlorar sin stämma. Du skog
blir slättland, och i stället för lövverk som nu
sakta rör sina svävande skuggor, känner du
genom dig föras hacka och spade och plog.
Din tystnad går förlorad, och faun och satyr
flämtande av skräck långt bort ifrån dig flyr.
Farväl, gamla skog, där Zefyr ofta lekte
och jag första gången hörde pilar ljuda
från Apollon, som fick allt mitt blod att ljuda,
där jag första gången, ej i Kalliope bara
blev förälskad, men i musernas hela skara,
när ur deras händer mot min panna flög
hundra rosor, och Euterpes egen mjölk jag sög.
Farväl, gamla skog, farväl, helgade huvuden,
med tavlor och blommor ärade för länge sen.
De som nu, plågade av solen i denna trakt,
ej finner din ljuva svalka, och ej kan stanna
och släcka sin törst, fylls av vrede och förakt
för mördarna som de ej slutar att förbanna.
Farväl, ekar, modiga medborgares krona,
Jupiters träd, frön som kommer från Dodona.
Med ollon har ni en gång människorna närt,
de otacksamma, som ej någonsin lärt
att inse vad gott ni skänkt dem, de grymma små,
som sina fosterfäder massakrerar så!
Hur olycklig den är som tror på världens sken!
O höga gudar, vilken sanning skär och ren,
den som säger att allting skall förgås till slut
och att allt byter skepnad sin i sin tur byts ut!
Ur Tempedalen reser sig en dag ett berg
och Athos topp sig till en vidsträckt slättbygd sänker
och vete någon gång Neptuni åkrar dränker.
Materien består, blott skiftar form och färg.
Tidigt exempel på ekologisk poesi. Först publicerad 1584. Elva år tidigare hade kungen av Navarra, den blivande Henrik IV, avyttrat denna skog som ätten Ronsard hade som förläning. En del av skogen fälldes då för att användas i pappersindustrin.
Engång ska du vara en av dem som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig så som den minns gräset och skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns
och så som bergen minns vindarna.
Din frid ska vara oändlig så som havet.
När jag var barn, jag gick en morgon hungrig
och barnsligt upprörd över livets hårdhet
den svarta brödbiten jag fått till kaffet
ej mättat mig, och till examensdagen,
som snart var inne, inga skor jag hade:
mig skulle alla titta på, som vanligt,
och tycka synd om för att jag var fattig...
Nu gick jag där, det var en vacker morgon,
men allt jag mätte, tycktes mig fientligt
och retades och låg i vägen för mig.
Jag snubblade på stenarna i backen
men reste mig igen i vettlös ilska
och sparkade dem med min spruckna träsko.
I snåren stodo vilda törnrosbuskar,
och deras klolikt böjda taggar revo
i skadeglädje sönder mina kläder.
Jag grep om deras sirligt vuxna grenar
och slet dem av, och kände ingen sveda,
fast handen sårades till blods i greppet.
Men plötsligt stod jag i en fager glänta,
där var så tyst, så tyst, och solens stråle
föll lång och lyckligt leende mot gräset.
Jag tyckte mig för fjärran ifrån hemmet,
jag ville vända om, men blicken fästes
just där som strålen föll, vid några späda,
knappt utslagna violer, och jag greps av
den tunna doftens osägbara sötma...
Jag satte mig i gräset, satt där länge
och härmde med mitt huvud omedvetet
blomknoppens sakta vaggande för vinden.
Det var som hade någon kysst min panna
och alla gamla vackra ord om änglar
nu logo mot mig, blåögda och goda.
Min stora bitterhet var glömd, jag sökte
den rivna handen dölja som i blygsel.
För första gången kände jag min hunger
och min förnedring såsom något främmat,
som något drömlikt, något föga viktigt...
När jag gick hem, jag hörde lärkan spela,
högt över grannens ljusa veteåkrar,
men till den tysta gläntan genom törnet
jag vänt tillbaka sedan många gånger.
När avhästningen hade pågått tillräckligt länge
i det svenska kulturlandskapet
och inte en mule längre nafsade över havre
- utom travbanornas urbaniserade troféspringare
med V5s- vanvett i ögat -
då vidtog avfolkningen och nerskrotningen i utmarkerna.
Buskarméerna marscherade in över fälten
och tisteln återtog sina gamla stickarmarker.
Ljuvt slumrar nu stadsfamiljen bakom stug-tvn
i torpets kammare i långa sommarkvällar
och kylskåpet i farstun bågnar av burkmat.
I Bredäng och Bollmora
sitter torparättlingarna uppe i höghusen
och tittar ner på grönområdena under fönsterblecket,
drömmer om pitepalt, värlamlandskorv eller kroppkakor från Vickleby.
Därhemma pågår inskogningen planmässigt
och om sjuttifem år kan domänstyrelsen fälla timmer
där far satte sin sista potatis för två år sen.
Vi ska byta Saaben mot en Kapitän nästa månad.
Undan, ur vägen!
Tiden älskar inte dem som tjusas av sköna blomster,
tiden älskar inte er, som stå drömmande vid källorna i skogen.
Narrar, som gå de smala vägarna, där humlorna surra
och ugglan sitter gömd i gamla träd-
tiden har dömt er, glömt er!
Här komma de unga magistrarna
- vita mössor, vita händer -
med sånger om sten och betong,
funktionalistiska hus
och funktionalistisk kärlek,
lyftkranar och psykoanalys.
Tidens sång om fabrikerna
stiger svettig från studentkuporna.
Men jag väntar på en ny sångare,
en sångare med ett starkt hjärta och en mäktig själ,
som gör det modernt att tala till människor om det mänskliga
och om livets väsentligheter,
en man som gått genom livets öknar och stått i andens
hammarsmedja
och talar lågmält och stort
om den nya jorden
och den nya himmelen, långt, långt i fjärran.
Vem drömde mig?
Vem spelade mig?
Vem sjöng min sångs tonart?
Vem lånade mitt namn?
Vem iklädde sig min skugga?
Vem ropade "jag" genom min mun?
Ingen vårdar min grav
och ingen minnes mig gärna,
aldrig i dödsrikets natt
når mig en levande röst.
En gång var jag en liten tös
med hårdflätad kringla
en vid vart öra och stod
tyst i sängkammardörrn.
Solen sken in på blommig tapet
och barnsligt betagen
såg jag vid spegeln min mor
leende kamma sitt hår.
När menskan mina fränder sluter
Uti alléers stela tvång,
Ett ostördt lif på fjälln jag njuter
Och sjunger der min frihets sång.
Ej min natur jag mägtar dämpa;
När vestan leker i sin dal,
Jag vill med nordanvädren kämpa
I himlarymdens blåa sal.
Jag aldrig färg och kläder skiftar,
Af nordens folk en trogen bild.
Så vår- som vintertid jag viftar
Min gröna spira lika mild.
Åt alla hägn och vård jag delar.
Mot stormens ras, mot haglets skur;
I toppen orren muntert spelar,
Vid foten leka markens djur.
*Granen är ett återkommande motiv i svensk poesi och måleri.
Under granarna i hemmets skog,
där var svalkan ljuv som aldrig annorstädes,
still och högtidligt med ett åldrigt kvädes
tongång vindens sus i gröna valven drog.
Under granarna i hemmets skog
mellan pelarstolta gyllenbruna stammar
skymtade i fjärran bergens blåa kammar,
tjärnets klara öga glittrade och log.
Under granarna i hemmets skog,
där var mossan mjuk och god och sval för kinden,
där var vilan ljuv vid vaggvissång av vinden
och all världens larm och hjärtats oro dog.
Öde och förhärjad ligger hemmets skog,
vissnad och förtorkad, sorgsvart, vigd åt döden,
vaknar aldrig mer vid ljumma vårregnsflöden
alltför obarmhärtigt skonlös yxa slog.
Barn av samma nejder, var vår kosa drog
långt på fjärran stigar, hemsjukt hjärtat gråter:
minnet, minnet endast finner stigen åter
under granarna i hemmets skog.
Detta korta besök. Dessa knappt tillmätta år. Före dem intet, efter dem intet. Men just i dessa år ska du leva, just i dessa. Du får inte själv utvälja dig en lämplig tidpunkt. Du kan inte bestämma; jag önska att mänskorna vid min ankomst äro goda och älskvärda - att de gå med silkeskrås och pudrat hår - eller smyga håriga kring i skogarna - att de äro ädla, storsinnade - eller tjutande djur - eller veka drömmare som samlas ödmjukt längtande i skymningen. Du bestämmer ingenting om detta. Och om du önskas födas av en ung och älskande kvinna, blir du kanske avlad i en gammal bondkärring med maskiga tänder. Det rör dig inte. Men nu ska du leva.
Min barndoms träd stå jublande kring mig: o människa!
och gräset mig hälsar välkommen ur främmandeland.
Mitt huvud jag lutar i gräset: nu äntligen hemma.
Nu vänder jag ryggen åt allting som ligger bakom mig:
mina enda kamrater bli skogen och stranden och sjön.
Nu dricker jag visdom ur granarnas saftfyllda krona,
nu dricker jag sanning ur björkens förtorkade stam,
nu dricker jag makt ur det minsta och spädaste grässtrå:
en väldig beskyddare räcker mig nådigt sin hand.
Mitt hjärta det förstår ej,
fast allting väl jag minns,
så tala skor och säg mig,
var alla fötter finns!
Daggdroppsknappar har den,
brudskon, som jag ser;
knapparna finns kvar, men
brudens fot...ej mer.
En fotlös hög små känger,
och där en likadan,
men varför dessa mängder
av barnskor utan barn?
Och här, bland stövlar, var dom,
ett välbekant par skor;
till shabbes hon blott bar dom,
var finns hon nu, min mor?
1 januari 1943.
Av Abraham Sutzkevers, jiddishdiktare. Han skrev verserna vid upptäckten av sin mors skor i Vilniusghettot efter att hon blivit deporterad.
Note: Shabbes betyder sabbat.
Bönderna där hemma
är präktiga karlar,
verkliga hedersgubbar,
och de utgör onekligen
ett nödvändigt inslag i landskapsbilden.
Jag tycker om bönder
och det som är bondskt.
Och jag vill säga
till en hel del
moderna kulturpersonligheter:
Gå ut och ta drängtjänst
hos bönderna där hemma,
så får ni lära er en hel del
om det levande livet!
Men ni skall icke deklamera
så stort om riksintressen,
herrar odalmän:
Jag känner er sen gammalt.
Och ni är ena otäcka girigbukar,
skenheliga ockrare
och falskdeklaranter hela högen!
Vi proletärer,
vi är lättstuckna-
se, vi har så litet,
och därför sörjer vi,
när vi berövas vårt lilla,
och när andras flottiga fingrar
klabbar ned det vi älskar.
Vi hade en gammal asp
hemma,
den var oss som ett vårdträd,
fast den inte var vår.
Den stod och skuggade
och skälvde för oss
sommaren igenom.
All vår fattigdom,
vårt drömmeri och vår rädsla
sjöng den,
i sommarskymningen svärmade
tordyvlarna kring den
och vintern lång
hängde talgoxar och domherrar
i dess svavelgula grenverk.
Den var värd tusentals kronor
om man ser till affektionsvärdet-
och de fattiga
har också affekter.
Men en dag kom bonden
ned med yxan
och började hugga.
Jag sprang ut och skrek:
Skall ni hugga aspen!
Ja, han skulle hugga,
han tyckte inte
att den stod till någon nytta...
Jag hade inget att säga.
Det var hans asp,
fast det var jag som
älskade den.
Men ännu i sommar
darrar aspens grenar
i hat och bitter hågkomst
i mitt hjärta.
Allt är tyst och stilla
i natt i skogen,
träden stå slutna i stum frid,
blommorna sova skönt
i bäddar av mossa och gräs.
Blott en liten rännil
vakar och talar,
porlar och risslar än
liksom utan början,
utan slut,
ringlar den fram och sjunger och sjunger
som ur jordens eget bröst
mörknar till och gömmer sig stundom djupt i mossan,
blänker så fram i stjärnors silversken.
Nu lyser det i markerna
av vita sippor små,
nu grönskar det i parkerna
och himlen är så blå.
Jag är så glad att jag finns till,
jag sjunger högt av fröjd
och lyss till lärkans jubeldrill,
högt upp i vårljus höjd.
Jag vandrar genom hagarna
där bäcken rinner fri,
de långa sköna dagarna
har hoppets melodi.
Visst är det gott att gå så här
uti den vida värld,
jag vet ej alls vart vägen bär,
ej målet för min färd.
Jag minns ej alla vårarna
som blåst med sunnanvind,
jag minns ej alla tårarna
som runnit på min kind.
Jag vet ju bara att det är
på nytt en ljuvlig vår,
jag vet att jag vill vandra här,
så länge jag förmår.
// Rune Pettersson, Virserum
Mitt i den vältrande trängseln på dumhetens ö
böjd över ältad sörja som dränkte all glöd
djupt i en tyngande mångfald av levande död
sökte hon efter en guldnål i gråhetens hö.
Klaga må här de blommor och blad
som den milda slumpen ställde
i den breda bården av damm.
De bor i dammlandet, i dammkorridoren
somrarna igenom
i hjuluppvirvlande dammcykloner.
Det ändlösa tåget av snabba fordon drar förbi
och gräs och loka sjunker mer och mer ihop
under dammets förnedring.
Varje blad liknar en utsträckt sprucken tunga
belagd med ett grått pulver.
Vilken torrykande bild
av människans eftersläp av torka och död:
Denna kvast av damm
som sopar skogarna med damm.
Om träd kunde rygga för människan
skulle skogen bli ökenland.
Vandraren som kommer in från vägen
vet att han ingenting har att berätta mer.
Allt är känt genom de nya anordningarna som når alla.
Från sitt liv i främmande land
har han ingenting att säga som inte sagts bättre
av de anordningar som alltid hinner före.
Han vandrar i en värld där rykterna
inte längre bärs vidare av levande människor.
Han möter en bonde som redan hört alltsammans
ur ett skåp som kan infånga fjärran röster och mottaga deras tal.
Och när han ritar i sanden för dem
för att förklara något han sett i främmande land
vinka de avvärjande och säger att de redan sett det
bättre och klarare än vad han kan rita det i sanden.
Och när han frågar hur detta har kunnat gå till,
peka de på ett hus inte långt därifrån
och som kallas De levande bildernas hus.
Där ha vi suttit i stolar och sett havet gå, säger de
och sett skeppen sjunka och städerna falla samman för jordbävningen,
och sett byarna i fjärran land förhärjas av krigen.
Detta har vi sett i De levande bildernas hus.
Och ett sådant hus finns i varje by.
Då nickar han allvarligt.
Och han ber om en dryck vatten. Och medan smakar på det säger han:
Nu dricker jag ett vin som just nu tappas ur fatet på en
lantgård utanför Funchal. Och han visar ett litet bröd ur sin
ränsel, biter en tugga därav och säger; här äter jag ett bröd-
stycke som just nu räcks mig av en kvinna i Indien.
Skillnaden är att jag har min inbillningskraft med
mig, medan ni får eder sänd till eder från främmande land.
Vyerna från glasverandan
förändrade sig genom åren.
Vårar och somrar kom förbi med trastrop och hallonsång.
Fälten som mognade mot ljus lyste till som solspeglar.
Åskhimlar röt.
Hårdemaljerade hagel massakrerade klövern.
Efterhand förändrades också glasverandan.
De rutor som var av färgglas
togs bort och såldes på annat håll när huset revs.
Bortom detta och i vidare ring utbröt detta år ett av krigen
och världen förändrades också i stort,
nästan i grund.
Fattigdomen är inte värst för att den jagar människan i
döden
för att hon inte vill gå med för trånga skor på livets stig.
Fattigdomen är värst för det inre hat den föder,
för den eviga nålstingsstriden
som dödar säkrare än någonting annat inne i fattiga hus,
tills människan inte vet vilket som vore bäst egentligen
när hon ändå inte märker vinden och solen mer.
Vem vördar daggmasken,
odlaren djupt under gräsen i jordens mull.
Han håller jorden i förvandling.
Han arbetar helt fylld av mull,
stum av mull och blind.
Han är den undre, den nedre bonden
där åkrarna klädas till skörd.
Vem vördar honom,
den djupe, den lugne odlaren,
den evige grå lille bonden i jordens mull.
Svårast att värja sig mot och svårast att stå ut med på luffen var tadlet som man dagligen och evigt mötte, lika säker som laxen möter forsen, men aldrig så friskt, bara elakt motvalls, torr bråte och dammuppfylld motvind.
Det enda sättet att kunna stå emot tadlet var att man förlät, på samma sätt som man förlåter en otillräknelig. Man tar hänsyn till hans otillräknelighet. Medan de tadlar får man försöka tänka: de är sådana. De har blivit sådana. Själv kan de inte hjälpa det.
Vill bara nämna ännu en sak. Ännu för bara tjugo år sedan kunde man finna befrielse i att gå till fots på en landsväg. Nu är den känslan omöjlig att nå. Man måste ständigt se upp, ständigt vara på sin vakt mot överraskningar, livsfaror, farter och bullermängder. Också skogen vid sidorna av vägen är bullertagen. Ofta hör man inte ens skogssuset. Ser bara hur toppar och grenar rör sig i larmets bojor. Därför har jag alldeles slutat upp med att vandra på vägen. Det har nära på blivit en form av förnedring.
En härlig källa för tystnaden och nyanserna var förr insjön, särskilt om sommarnätterna. Nu är den bortbullrad, och sinnena får inte tag i den mer. Nattskäran hörs sällan nuförtiden emedan nästan alltid någon motor går. Naturskildringen nuförtiden blir därför företrädesvis en historia om hur man silar bort buller. Man måste arbeta med upplevelser som om man hade någon sorts separator inbyggd i hjärta och hjärna. Sinnena frånskiljer och förlåter, ansiktet håller god min i det ytterst elaka spelet, och någon liten förljugen naturskildring växer fram. Förljugenheten består naturligtvis i att den verkliga sanningen om bullret och föroreningarna och störningarna förtiges. Var så god. Här är en skildring av en stilla sjö.
Det blev istället att försöka rädda de små stunderna av ostördhet och sedan förstora dem till större giltigheter såsom barnet gör.
Det var det året då ödestugan i skogen såldes som ved.
Upphuggarna kom med lastbilen,
rev henne på tre timmar och en kvar
och tog också med sig brunnskaret.
Det var inte stort när det kom loss från brunnen.
De brydde sig inte ens om att slå sönder det,
men satte upp det på flaket som det var.
Där satt det som en liten grå lår med mossa på.
När allt var tyst igen
kom vesslan fram ur den gamla spiselmuren.
Hon tillkallade en gök från skogen,
och de båda höll en andaktsstund.
Göken gol en gökpsalm.
Därmed var det hela över.
Inget var därefter som förr.
Men somrarna vandrade fram
och lät växa rödvensgräs och kransar.
En gång kände jag hur en violbukett med sin doft framsade en fyradig strof så vacker och egendomlig att jag inte förmådde fånga den i ord.
Jag kände bara att den kommer att finnas kvar, som en oskriven dofternas dikt om violens liv och villkor.
