Under granarna i hemmets skog,
där var svalkan ljuv som aldrig annorstädes,
still och högtidligt med ett åldrigt kvädes
tongång vindens sus i gröna valven drog.
Under granarna i hemmets skog
mellan pelarstolta gyllenbruna stammar
skymtade i fjärran bergens blåa kammar,
tjärnets klara öga glittrade och log.
Under granarna i hemmets skog,
där var mossan mjuk och god och sval för kinden,
där var vilan ljuv vid vaggvissång av vinden
och all världens larm och hjärtats oro dog.
Öde och förhärjad ligger hemmets skog,
vissnad och förtorkad, sorgsvart, vigd åt döden,
vaknar aldrig mer vid ljumma vårregnsflöden
alltför obarmhärtigt skonlös yxa slog.
Barn av samma nejder, var vår kosa drog
långt på fjärran stigar, hemsjukt hjärtat gråter:
minnet, minnet endast finner stigen åter
under granarna i hemmets skog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar