Vill bara nämna ännu en sak. Ännu för bara tjugo år sedan kunde man finna befrielse i att gå till fots på en landsväg. Nu är den känslan omöjlig att nå. Man måste ständigt se upp, ständigt vara på sin vakt mot överraskningar, livsfaror, farter och bullermängder. Också skogen vid sidorna av vägen är bullertagen. Ofta hör man inte ens skogssuset. Ser bara hur toppar och grenar rör sig i larmets bojor. Därför har jag alldeles slutat upp med att vandra på vägen. Det har nära på blivit en form av förnedring.
En härlig källa för tystnaden och nyanserna var förr insjön, särskilt om sommarnätterna. Nu är den bortbullrad, och sinnena får inte tag i den mer. Nattskäran hörs sällan nuförtiden emedan nästan alltid någon motor går. Naturskildringen nuförtiden blir därför företrädesvis en historia om hur man silar bort buller. Man måste arbeta med upplevelser som om man hade någon sorts separator inbyggd i hjärta och hjärna. Sinnena frånskiljer och förlåter, ansiktet håller god min i det ytterst elaka spelet, och någon liten förljugen naturskildring växer fram. Förljugenheten består naturligtvis i att den verkliga sanningen om bullret och föroreningarna och störningarna förtiges. Var så god. Här är en skildring av en stilla sjö.
Det blev istället att försöka rädda de små stunderna av ostördhet och sedan förstora dem till större giltigheter såsom barnet gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar