EN 8-ÅRIG SMEDBYBOS BEKÄNNELSER...
1959 flyttade jag som 8-åring med min familj in i de nybyggda radhusen på Långängsgatan i Smedby. Väldigt modernt för att vara 50-tal. Öppen planlösning (dansk?), mosaik och en bidé, vad man nu skulle ha den till ?
Även den nya skolan visade sig också vara modern. Efter en första klass i kyrkskolan i Frövi (faluröd träkåk,torrdass och fröken boende ovanpå) skulle nu studierna företas på Ljuraskolan, i några nybyggda paviljonger utefter Dagsbergsvägen. Vi var många 8-åringar från Smedby det året, så vi fick bilda egen klass och fick klippkort till Dagsbergstrafikens blekgula bussar.
Tillbaka till Smedby ! Förorten levde ett stilla liv vid kanten av sin stora släkting. Staden tog slut vid Ljura och smalspåret mot Söderköping. Därbortom en kilometer grusväg mellan åkrar och kossor innan man kom fram till - nedre Smedby. Tog man sig uppför backen kom man helt följdriktigt till - övre Smedby.
Bland villorna i den nedre delen spänstade svart-gula SAIS-spelare på den gröna fotbollsplanen. Alldeles intill stod alltid den lilla lilla tanten i den lilla lilla kiosken (bodde hon där?). En krona smågodis fyllde en påse. Strax bredvid låg snickeriet, där sågen tjöt nästan jämt. Längre ut på Dagsbergsvägen växthus, mer växthus, Signedalsaffären och längst ut Kungsängen, där Linjeflygs Metropolitan-plan brummade iväg mot Gotland, Köpenhamn och världen.
Även i övre Smedby var det väl försörjt med affärer. En liten mjölkbutik, Konsum och nästan högst upp på berget Bodins bredvid häcken där Svärds arga schäfrar morrade. Modigast var den som pallade äpplen där. Längre ut ett stort trädgårdsmästeri där en stor S:t Bernhard lufsade omkring med ledsna ögon. Och så fanns där - självklart i Smedby - en smed med buller och bång och blå svetslågor i vintermörkret. Lidaberget erbjöd vintertid en spännande kälkbacke och längst däruppe kunde man spana ut över de gröna ängder som senare skulle förvandlas till Hageby och Navestad.
Klippkortet blev sedermera biljetten till den något större världen, till storstadens brus, till Norrköping. De blekgula bussarna skötte även trafikeringen av Vikbolandet och hade sin slutstation vid Stortorget, så där blev det vid behov byte till apostlahästar eller spårvagn. Där låg även godisbutiken Diana ytterst strategisk placerad för väntande yngre resande.
Med åren fortsatte alltså vi smedbybarn vår bildningsresa längre in i Norrköping. Efter Ljuraskolans moderniteter vidare till sekelskifte på Gustav Adolf-skolan och sedan till ytterligare paviljonger - Bruno Mathsons hus vid Oscarsskolan och Östra promenaden. Och efter sjätte klass blev det läroverket. Men det är en helt annan historia...
Anders Kratz
(Den utmärkta smedbybilden är fotograferad av Lennart Jansson i boken ”En ros åt Norrköping” från 1963)
