Stärka din måne, soma, sinnet.

 Focus on yourself. 

Turn inwards. 

The reatest journey is the journey within. 

Shiva är gudomen över Soma, kontrollerar Soma, sinnet. 

Citera Shiva mantra. 

Om namah Shivay. 

https://www.youtube.com/watch?v=FtLaROdza74

Hus 6, 8 och 12

 Titta på månen. Vilket hus?  

Hus 6, 8 och 12 är varning.

Sedan tittar du på nakshatra lord om den står i husen 6,8 eller 12. 

Även om nakshatra lord är retrograd. 

https://www.youtube.com/watch?v=OrLj-9CG_LU

De viktigaste planeterna är månens planethärskare liksom lagnas.

Procenten som äger allt.

https://www.youtube.com/watch?v=FlMjalPFSzU

 

Ur Vart tog alla intellektuella vägen av Frank Furedi

 Till skillnad mot upplysningens intellektuella, som lovordade ett universalistiskt synsätt, är dagens tänkare mycket mer benägna att hylla en säridentitet. Idag finns det engelska, feministiska, svarta, homosexuella och judiska intellektuella, och auktoriteten vilar inte på förmågan att presentera sanningen utan på förmågan att bekräfta en särskild grupps eller specialitets identitet. 

Övergången från ett universalistiskt till ett partikularistiskt fokus ska inte bara ses som en skalförändring. Den innefattar en grundläggande omdefiniering av den intellektuella ambitionen, från strävan att överskrida särerfarenheten till strävan att bekräfta den. 

Sådan bekräftelse präglas av ett ytterst konservativt imperativ som är fientligt mot ett kritiskt ifrågasättande av samhället. 

Upplysningen. 

Från första början har upplysningen varit föremål för fientlighet och kritik. Motståndarsidan var starkt misstänksamma mot påståendet att människans förnuft skulle kunna garantera en ständig utveckling i positiv riktning och förbättra levnadsvillkoren. 

Upplysningens företrädare anklagades för att leka Gud. Den optimistiska humanistiska hyllningen till kunskapsförmågan avfärdades av konservativa och religiösa filosofer som ett illasinnat projekt avsett att undergräva allt som heligt var. Moståndarna menade att förnuftet löste upp banden till Gud, traditionen och den mänskliga gemenskapen. 

Förnuftstron klandrades också därför att man befarade att den skulle inverka menligt på människans själsliv och den betraktades därför som oetisk. Kritikerna mot upplysningen hävdade att livets andliga och moraliska dimensioner kom i skymundan när man gav förnuftet en förstaplats. De menade att framhävandet av förnuftet och den vetenskapliga kunskapen låg bakom religionens försvagade ställning och det andliga och känsliga tomrummet som uppstod. Det sades rent av att förlusten av en tidigare andlig övertygelse bar skulden för gryende fanatism och totalitarism. 

En kritiker påstod att upplysningen skapat ett känslomässigt vakuum som fylldes av nationalism. (Conor Cruise O´Brien)

Oron för sökandet efter kunskap och hyllandet av förnuftet motiverades med den sköra balansen mellan olika samhällsgrupper säkert skulle riskeras om man drev på i den riktningen. De som var emot upplysningen menade att kunskapen var farlig därför att den hotade att försvaga den tro och livssyn som annars hindrade de irrationella massorna från att störta samhället. De fruktade att för mycket utbildning och kunskap skulle försätta samhället i gungning eftersom det var religionen och vördnaden för de styrande som gjorde att folket höll sig lugna. 

"Människan måste från vaggan omges av trossatser och när hennes förnuft vaknar måste hon finna sina åsikter tillrättalagda, åtminstone de som rör hennes sociala beteende. Ingenting är viktigare för människan än fördomar." / Joseph de Maistre, konservativ filosof 

I denna antimodernistiska föreställningsvärld kopplades fördomar och trossatser direkt till att man skulle genomdriva ordning och bevara sammanhållningen. Kunskap och förnuft uppfattades som ovisshet, förvirring och instabilitet och därför som olycksbådande. 

Recept från: Betty Johansson, Fredriksdal, Vagnhärad, Södermanland

 Det här receptet upptecknades 1908 av en kvinna som hette Anna Zimmerman. Det är 112 år gammalt och mycket har hänt sedan dess vad gäller våra matvanor.

Vattgröt med potatis från Vagnhärad.

Ingredienser:

1 1/2 liter vatten

5 stora potatisar (okokta)

sammanmalet rågmjöl

salt

Beredning:

Potatisen rifves och kokas med vattnet 10 minuter, röres under tiden, sedan nedvispas rågmjölet, så mycket att det blir en lagom tjock gröt, som får koka en god stund, afsmakas med salt och ätes med mjölk.

Äppelkaka från 1875

 Ur en samling handskrivna recept funna i Sölvesborgs slott 1875.

Man kokar goda äpplen och skär itu små stycken och tager kjärnhuset af dem. Kokar dem i en stenkruka uti lite wattn, tills de gå sönder och bli som ett annat mos. Sedan låter man dem kalna, tager så några äggegulor, söt grädda, rifwet bröd, socker, kanel, rör detta wäl tilhopa med moset, sen tag en tortepana och deruti lägges tunna smörskifwor öfwer botnen kring bräddarna, strö så tjockt rifwet bröd at ej moset syns och tuna smörskifwor lägs ofwan på, då gräddas han med eld öfwer och under att det blifwer gul, skaka ofta at han ej bräns wid, lite bittermandel kan tagas ibland äplemoset om så åstundas.

Judar i Ryssland

 "En tredjedel av Rysslands judar skall tvingas emigrera, en tredjedel skall tvingas till dop och resten skall svältas ihjäl." / Pobiedonotsev, den heliga synodens högste styresman. 1881. Det var hans förslag på lösning av judefrågan. 

På 1880-talet fanns hundratals lagar och förordningar som reglerade judarnas liv och fråntog dem mänskliga rättigheter. Myndigheterna kunde inte kontrollera alla paragrafer. 

Den gamla judiska traditionen att kvinnan på bröllopsdagen skulle pryda sitt rakade huvud med en peruk, förbjöds. Det ledde 1851 till våldsamma protester då många kvinnor vägrade lyda lagen. Det ledde till polisjakt. 

De judar som kunde bo och verka utanför bosättningsområdena (medelklass och överklass) hade ögonen på sig hela tiden. 1859 ställdes Hanna Meirov i Tallinn inför rätta. Anledning? Hon hade anställt ett kristet hembiträde. Hon dömdes till böter på 450 rubel eller 55 piskrapp om hon inte kunde betala. 

Det infördes även censur på bönböcker och talmudtolkningar som producerades i riklig mängd. Synnerhet i Vilnius gick man hårt fram med den censuren. 

Alla judiska bibliotek, även privata, skulle granskas. I Vilnius skulle censorerna utföra arbetet och dit rullade vagnslaster med beslagtagna böcker på jiddish och hebreiska. Administrationen överbelastades och det tog flera år att få tillbaka sina böcker. Böckerna som inte godkändes brändes. 

Det ryska imperiet anslog enorma resurser för att hålla judarna på plats. Russifiering. 

1882 i maj, kom ett nytt lagpaket mot judar som kallas för majlagarna. Lagarna var i kraft fram till imperiets sammanbrott 1917. Judarna fick inte göra affärer på söndagar eller vid kristna högtider. Rättrogna judar som firade sabbat tvingades på en femdagars arbetsvecka vilket försämrade deras ekonomi. De fick inte heller köpa fast egendom, arrendera mark eller vara mäklare. 

Bostadssitationen försämrades ytterligare inom bosättningsområdena. De mindre samhällen och köpingar som tidigare gick bra att bo i negraderas till byar och i byar och på landsbygden fick inga judar bo. Judar som bott på platserna i generationer fördrevs. De tvingades in i överbefolkade städer. 

Samtidigt pågick en judefördrivning i Litauen. Alla judar som bodde inom ett avstånd på fem mil från tyska gränsen måste flytta. De tvingades lämna sina hem. Det judiska liv som funnits i generationer vid gränstrakterna släktes ut. 

En av majlagarna från 1882 hindrade judar från högre utbildning. Eleverna vid universitet och högskolor fick bara utgöras av judar til l0% oavsett hur stor del de utgjorde av befolkningen. Förmögna judar skickade sina barn utomlands för studier, men då svarade regimen år 1887 med att ogiltigförklara akademiska grader från utlandet. 

Den judiska tekniska högskolan Zhitomir tvingades stänga några år innan för att regimen påstod att eleverna lärde sig att exploatera den ryska befolkningen. 

När 1800-talet närmade sig sitt slut var den judiska emigrationen i full gång, vilket regimen ville. Många fattiga judar som fördrivits från sina hem levde på svältgränsen och kunde inte tjäna ihop till sitt levebröd. 

En rapport som lämnades av en kommission under ledning av den före detta ryske jusititeministern greve Konstantin Palen, som sammanträdde 1883-1888, ger oss en tydlig bild av den östliga judenhetens dåvarande situation:

”Den judiska befolkningen är till nittio procent en helt medellös massa som inte skiljer sig mycket från proletariatet. De lever ur hand i mun. Deras levnadsförhållanden är omöjliga i hygieniskt och annat avseende. Deras tillvaro är helt enkelt eländig.”

the Pale of Settlement (Cherta Osedlosti)

https://www.jewishvirtuallibrary.org/the-pale-of-settlement

Cherta-systemet introducerades under Katarina den stora. Som mest fanns det 15 provinser. Judarna fick inte bo utanför dessa bosättningsområden, endast de priviligerade och det var ytterst få. 

Kärlekens lund

  Så kom jag till Kärlekens lund

och stannade spörjande skyggt, 

ty mitt i dess gräs, där jag lekt, 

där hade en kyrka man byggt. 

Och grinden till kyrkan var låst,

och "Du skall icke!" stod på dess dörr - 

och då gick jag mig ut i en ängd, 

där vårblommor spirade förr. 

Men blott gravar vid gravar jag såg, 

blott stenar myllrade där, 

och präster i svart gingo tysta i rad

och bundo med törnen mitt hjärtas begär. 

Månljus

 Måne i natten

hör våra böner

vet våra innersta tankar. 

Blickar milt från himmlavalvet ned

och lägger sin skyddande silverfilt

över den som ber om hennes hjälp. 

Måne i natten, mödrarnas moder

alla själars beskyddare. 

Aldrig hon överger de sina. 

/ by Åsa 

1 december 2023 klockan 01:59 

Handledning i Skogsskötsel för allmoge

 Af förfädren hafva vi emottagit fosterjorden bekrönt av resliga furor, skuggad af väldiga granar och omkransad af leende löfskog.

Detta herrliga arf gafs dock ej utan förbehåll. Visserligen var det icke något med bokstäfver skriver- våra fäder trodde oss om bättre än att sådant skulle tarfas - men deremot var det ett villkor, som måste finnas djupt inristadt i hvars och ens rättskänsla, så framt denna ej är qväfd af ett fåviskt begär efter stundens vinning eller insöfd af en föraktlig liknöjdhet. Och detta villkor, denna heliga förpligtelse är: att åt efterkommande öfverlemna arfvet sådant det af oss mottogs - förkofradt men ej försämradt.

Men dröj ej, om du är fädernelandets vän, att i din mån söka afvärja dess undergång, hvilken oundvikligen följer skogarnes tätt i spåren! - Betänk att äringen af dina tegar, dina barns lycka och trefnad, samt gamla, kära Sveriges framtid och oberoende hvila på skogarnes bestånd!

Ett land utan träd är som en äng utan blomster, en himmel utan stjärnor. "

Så högtidligt inleder skogsmannen C A T Björkman boken Handledning i Skogsskötsel för allmoge, från år 1870. Då led delar av landet brist på skog och skogsråvara, och återväxten var ofta klen. Sverige har kanske aldrig haft så lite skog som då. Det var äng, hage, hed och hårt betad, utglesad skog. Men i utkanterna fanns vildmarken.

Ur Traktorn av Ivar Lo-Johansson.

 Några ekar bröt fältens yta med ballongliknande kronor. Det var bara de stora godsen som hade råd att ha ekarna kvar på fälten och de var rikedomens träd och traditionens träd och var upphov till anträdens symboler som slingrade i adelsvapen. För traktorernas skulle föll de. På somrarna brukade godsets arbetare använda ekarnas runda skuggor när de rastade och de kunde köra in flera hästpar i en sådan rund skugga. Djuren fick stå där på middagsrasten under det att skuggan vred sig sakta efter solens gång. Skuggorna behövdes inte längre. Traktorerna var okänsliga för grönbroms, blindbroms, och för skyarna av svarta hästflugor...

Träd

 Hur träd kunna sörja! Dryader i storstadens stenöknar...Träd äro varelser som trivas bland goda människor; pöbeln föraktar dem och finner det löjligt att kunna glädja sig över sådant. Träd äro kanske de lyckligaste och skönaste varelserna i skapelsen, och det väcker en så egendomlig känsla att se dem förnedrade och skymfade.

/ Vilhelm Ekelund känner för stadens mer eller mindre hårt beskurna träd i det tidiga nittionhundratalets Sverige.

Warsawagettot

 I vår familj var de elementära behoven tillfredsställda, jag var aldrig hungrig på den tiden. Men allt som översteg denna elementära nivå kunde bara vara föremål för barnsliga drömmar och utgjorde naturligtvis en väldig, fantasiväckande lockelse.

Så var det när jag fick löfte om en bakelse som belöning. Som belöning för att jag varit sjuk, i en långdragen influensa med komplikationer, eller i kikhosta.; jag var i regel inget särskild besvärligt barn, men som sjuk var jag otålig, rentav omöjlig, lät ingen röra vid mig; jag var riktigt gnällig och gnatig. Bakelsen skulle vara en belöning för gott uppförande just i rollen som sjukling. Så mina drömmar koncentrerade sig kring bakelsen, jag levde för den och kunde inte tåla mig till den stund, då jag skulle bli frisk och kunna gå med min mor till närmaste butik och göra detta fantastiska, så länge efterlängtade inköp.

Vi hade ofta gått förbi denna butik, men jag hade aldrig varit inne i den, och skyltfönstret, i vilket det vanligen låg två, tre bakverk, utgjorde för mig en overklig, otillgänglig och förtrollad värld.

Äntligen kom den efterlängtade stunden. Jag valde ut en bakelse, den jag helst ville ha och som jag trodde var godast. Men jag åt inte upp den på plats, för mig mor förklarade att det måste ske hemma, i lugn och ro, för det skulle vara en riktig fest, på sitt sätt en ceremoni. Jag minns hur bakelsen såg ut, med ett lager röd gelé på toppen. Expediten hade förpackat den elegant och bundit om med ett tunt, färgat snöre. Just i snöret höll jag denna efterlängtade tingest som jag hade blivit utlovad under väl en vecka.

Jag var lycklig, jag kunde inte förutse vad som snart skulle hända. När vi hade kommit ut bara några meter från butiken, sprang det fram mot mig en trasig unge (sådana kallades i gettot ocrachmunes), säkert något men obetydligt , äldre än jag, och slet detta värdefulla och efterlängtade paket ur handen på mig. Han sprang undan bara några steg, innan han började äta av bakelsen; allt hände på ett ögonblick.

Var han verkligen så hungrig, att han inte kunde hålla sig och vänta en minut, eller var han rädd att bytet skulle tas ifrån honom?

Det har gått ett drygt halvsekel, men ännu idag ser jag denna scen framför mig med sådan tydlighet, som om den hänt alldeles nyligen, igår, för högst en vecka sedan, jag ser hur denne trasige unge, ett levande, uthungrat skelett, slukar bakelsen, som om han ville svälja den med papperet på. / Ur En svart tid av Michal Glowinski. Minnesfragment från barndomen i Warszawagettot. 

Ett sjukhusbesök

 En kärra dragen av en svart häst skramlade fram i skymningen. Bredvid kusken satt en svartklädd man med huvudet lutat mot bröstet, tydligen försjunken i tankar.

Det var prästen som var ute på sjukbesök. Han skulle hän till en stuga, där en ung man låg för döden. Visserligen hade ingen kallat honom dit, men han var en ung och nitisk präst och då han idag ändock varit ute i andra åligganden och hade sina vägar åt detta håll, ville han ej försumma tillfället att även titta in hos den döende och giva honom tröstens ord med på den vanskliga resan in i evigheten.

Nu satt han där och undrade över vad han skulle säga. Han kände knappast den sjuke ens till utseendet, än mindre visste han något om hans själ. Men han hade aldrig sett honom besöka gudstjänsterna, och han tog för givet att han långt ifrån var beredd att dö.

Förresten - vem var väl beredd att dö! Han försökte tänka sig in i hur det skulle kännas om det nu vore han själv som låg där inne och väntade på att livet skulle utslockna. Han var ung och den sjuke var också ung. Han fasade inför denna tanke, han hade ju just nu börjat leva på allvar, han hade en hustru och han hade ett litet barn, ett oförlikneligt barn, det älskligaste av alla barn i världen. O Gud, hur fasansfull var icke döden och hur skrämmande var icke evigheten! Detta jordeliv, hans hustru och hans barn syntes honom långt värdefullare, härligare än all den salighet som fanns på andra sidan. Han kände sig nästan villig att förkasta all denna salighet, och leva var som helst, till och med i det värsta elände, blott han finge vara hos de sina, blott han sluppe att skiljas från dem. Hur dåraktig är jag icke, tänkte han, o Gud, tillgiv mig mina syndiga tankar, men jag kan icke känna på annat sätt...Vad har jag så hos den sjuke att göra, fortsatte han sin tankegång, hur ska jag kunna bjud honom en tröst som jag icke själv kan anamma? Också denne sjuke är ung och - än mera - har en hustru och ett barn.

Det var tidigt om våren och skymningen föll allt mera.

Skymningsdunklet och den doft av vår, som steg upp ur jorden och träden, gjorde blott prästen allt mera ångestfull.

Vem är jag, tänkte han, att jag åtagit mig att ledsaga människosjälarna över bråddjupet - de djup inför vilka jag själv svindlar i fasa? Vem är jag, att jag, till på köpet obedd, tränger mig in till en döende människa för att giva en frid som jag ej äger. Han erinrade sig ett biografdrama som han en gång åsett, det var en kvinna som ehuru utan skuld dömdes till döden- han mindes huru hennes vedersakare, dessa som alltjämt helt fräckt skulle fortsätta att leva, stuckit en bibel i den dödsdömdas händer. Han mindes också hur han hade känt något av en vämjelse då han sett detta, han hade funnit det rått och utmanande. Denna bild dök nu upp för honom - han var själv den skonade, denne av lyckan gynnade som kom med bibeln i handen...en egenrättfärdig, en hycklare. Han tyngdes till marken av sin pretentiösa uppgift, som stod i en förfärlig disproportion till hans egen svaghet och ovisshet. Herre, förbarma dig, bad han tyst för sig själv, göm mig i mörkret, jag vågar icke gå in i ljuset till den sjuke!

Han ryckte upp sig och skulle just säga till kusken: Låt oss vända och köra hem, då denne just höll in hästen och förklarade: Vi äro framme, pastorn.

Nåväl, tänkte denne, det är försynens vilja att jag skall gå in. Jag går, fast jag själv ej vill.

När han nu stod där på förstugubron med klappande hjärta och beredd att knacka, kände han sig som en arm tiggare och värre än så. Aldrig hade han känt något sådant, och han hade dock redan hunnit vara med vi mer än en dödsbädd. Högtidlig och värdig hade han kommit vid dessa tillfällen, säker på sin sak, stark i känslan av sitt ämbetes vikt och höghet. Men den som nu stod där på förstugubron var just icke mycket av en präst, det var blott en fattig, syndig, människa. Endast dräkten var prästerlig.

En dörr öppnades, en ung kvinna, vacker men något blek, visade sig i dörröppningen. Hustrun, tänkte prästen, och blev allt mera förvirrad. Han hörde lätta, snabba steg inifrån rummet och en späd, jollrande stämma. Barnet, tänkte han och det for en rysning genom honom. Stammande började han utreda sitt ärende:

- Förlåt mig, sade han, att jag på detta sätt kommer och tränger mig på, jag tänkte - - ja, jag hörde att er man ligger sjuk - - jag hade mina vägar åt detta håll.

-Var så god, svarade kvinnan. Rösten lät tonlös och trött.

Han steg in i rummet. Det första han såg var barnet, en flicka, en liten treåring, ljus, blåögd och älsklig, liksom hans egen. Han stötte nästan emot henne, då han steg in; hon hade stått i dörren och väntat på modern.

Vid ena långväggen låg den sjuke, han var blek, kunderna voro insjukna, men blicken var lugn och ren. Med ett leende besvarade han prästens hälsning; hans leende var ljust och vänligt, men kanske fanns det ändock en glimt av ironi i det. Så tyckte åtminstone prästen.

- Jag kommer objuden, sade denne, medan han satte sig på en stol vid sängen, jag hoppas ni förlåter mig min fräckhet. Någon sade mig att ni skall vara mycket sjuk.

- Jag är det, sade mannen i sängen. Många dagar kan det inte vara kvar. Det känns redan som om livet vore något förflutet.

Hans röst var tunn, men där fanns intet varken av förhoppning eller fruktan.

Prästen satt tyst och såg på honom. Hans tankar voro orediga, trasiga, utan sammanhang. Slutligen samlade han sig:

- Fruktar ni då icke döden? Har ni då frid i er själ och känns det inte svårt...

Rösten stockade sig. Han antydde blott meningen med en gest bortåt vrån, där hustrun satt med barnet i sitt knä.

Åter log den sjuke sitt stillsamma leende. Så såg han på prästen, som om han vill utgrunda dennes avsikt med frågan. Slutligen svarade han:

- Fruktar? Nej, jag fruktar inte för döden. Varför skulle jag det? Jag lever och jag skall dö, ni skall dö, alla skola vi dö - det är ju naturligt att så är.

- Hur kan ni säga detta med sådant lugn, svarade prästen, som blivit allt mer förvirrad. Det är ju dock mänskligt att frukta döden. Och ni är ju så ung och ni har...(Han gjorde åter en handrörelse mot hustrun och barnet). Ack, jag vill ju inte beröva er ert lugn, min avsikt var ju snarare den motsatta, men jag förstår er ej riktigt, jag väntade en denna sinnesstämning hos er. Ni går bort utan saknad och ni fruktar intet?

Den sjuke fick en hostattack och låg sedan tyst en stund, liksom samlande sina tankar.

- Om ni inte förstå mig, pastor, så förstår jag däremot er så mycket bättre. Ja, det är mänskligt att frukta döden. Som barn frukta vi för spöken, när vi blir äldre blir döden ett spöke som aldrig vill lämna oss ro. Detta känner ni till, jag hör på er röst, jag ser det i edra ögon. Men jag har lärt mig, att det finnes intet, alls intet som är värt att frukta.

Åter tystnade den sjuke, låg en stund med slutna ögon och fortsatte därpå:

- De flesta människor leva som om de alltid skulle vara kvar här på jorden. Döden är för dessa ett abstrakt begrepp- något mena de som gäller för andra, men som knappast gäller för dem. Ni känner dem, pastor, jag vet. Men så bli de plötsligt själva slagna av dödstanken. JAG, jag själv skall dö - det var en annan sak. De andra, det är de som skola leva. De skola vara kvar i ljuset, på den trygga jorden, men själv skall jag plötsligt stå upp, lämna den, köras in i mörkret, in i en ödslig, obestämd evighet...

De blir förtvivlade och gripna, som den drunknande, krampaktigt efter halmstrået.

Själv upptäckte jag döden mycket tidigt, först sedan upptäckte jag livet. Livet syntes mig outsägligt skönt, och döden outsägligt svår. Men dödstanken lämnade mig ej, ständigt kom den mellan mig och livet. Om dagen och på natten, ensam och ibland människor, det var lika, jag fick ingen ro.

Tillslut blev jag befriad, jag kan ej säga hur det gick till, men det skedde helt plötsligt. Jag såg att allt var nödvändigt och allt som var nödvändigt också var gott. Jag kände detta så djupt, så starkt, att jag blev lugn och till freds. Jag sade till mig själv: Hur har du så kunnat uppresa dig mot den tanken att du skulle dö- en enkel, naturlig sak! Allt är vist ordnat, allt är gott och väl. Du skall leva ditt liv, älska allt, sträva, kämpa, göra din sak med omsorg- för det övriga skall du vara lugn.

Icke står blomman och skälver i ångest för att den skall vissna till hösten, den är trygg, den lyser och doftar och är glad. Allt är hägnat av en god vilja!

När jag sedan blev sjuk- ja, så fann jag mig däri. Jag såg på mitt tidsur- nåväl, det ar väl icke utan vemod jag konstaterade mitt öde, men jag accepterade det, ja jag mottog det till och med med kärlek. Varför skulle jag skrika och bråka, som ett barn som hämtats in från leken? Nu sitter ni här, pastor, och ser på mig med medlidande. Ni tänker:

Om en vecka är han död och jag ska läsa ritualen över hans döda kropp. Nåväl- om en vecka eller om trettio år, vad har det i grunden att betyda? Min tid är inne nu, er en annan gång. Äro icke tusen år som en dag och en dag som tusen år?

Han tystnade och sjönk ner mot kudden; hans kunder voro heta av ansträngningen. Prästen satt som hypnotiserad.

- Men evigheten...började han.

- Den är god, avbröt den sjuke, den skrämmer mig ej.

Allt är som det skall vara. Kroppen förmultnar, men själen, det som är jag, det förbliver själ. Mer behöver inte jag veta.

När dagen är slut kommer natten, och den är god för den trötte att sluta in sig i - när livet är slut kommer döden, den vill intet ont. Det blir åter dag och det blir åter liv. Och allt rör sig mot något ofattligt stort, mot ett allt fullkomnat.

När prästen äntligen tog sin hatt för att gå, var han full av stridiga tankar och känslor. Högtidlig och stjärneljus stod natten där ute och högtidlig syntes honom färden mot hemmet.

Han hade kommit för att vara en tröstare och lärare åt den sjuke, men i stället hade han nu suttit hos honom som en lärjunge. Om en vecka skulle han helt visst stå inför hans kista på kyrkogården och läsa ritualens ord: Av jord är du kommen, och till jord...men han hörde ännu den sjukes fasta och vissa ord i sitt öra: Det blir åter dag och det blir åter liv. Och allt rör sig mot ett allt fullkomnat.

Varför spjärna vi då emot.

/ Ragnar Jändel, 1921.