Hör på, skogshuggare, ja hejda nu din arm!
Det är inte träd som du fäller till marken.
Ser du inte blodet flöda ur lem och barm,
nymfernas, som levde under hårda barken?
Det är helgerån, mord! Många män och kvinnor
hängs för stöld av egendom som är föga värd,
hur mycket eld och järn och dödar och ofärd
förtjänar då du som mördar våra gudinnor?
Skog, alla små sjungande fåglars höga hus,
ej mer en ensam hjort och lätta rådjur får
beta under din skugga, och ditt gröna hår
ej mer skall bryta sommarsolens ljus.
Ej mer ska herden blåsa på sin flageolett
förälskad, lutad mot en trädstam, med hunden
vid sina fötter, och besjunga kärleksstunden,
den heta, tillsammans med sin täcka Jeanette.
Allt blir stumt, Eko förlorar sin stämma. Du skog
blir slättland, och i stället för lövverk som nu
sakta rör sina svävande skuggor, känner du
genom dig föras hacka och spade och plog.
Din tystnad går förlorad, och faun och satyr
flämtande av skräck långt bort ifrån dig flyr.
Farväl, gamla skog, där Zefyr ofta lekte
och jag första gången hörde pilar ljuda
från Apollon, som fick allt mitt blod att ljuda,
där jag första gången, ej i Kalliope bara
blev förälskad, men i musernas hela skara,
när ur deras händer mot min panna flög
hundra rosor, och Euterpes egen mjölk jag sög.
Farväl, gamla skog, farväl, helgade huvuden,
med tavlor och blommor ärade för länge sen.
De som nu, plågade av solen i denna trakt,
ej finner din ljuva svalka, och ej kan stanna
och släcka sin törst, fylls av vrede och förakt
för mördarna som de ej slutar att förbanna.
Farväl, ekar, modiga medborgares krona,
Jupiters träd, frön som kommer från Dodona.
Med ollon har ni en gång människorna närt,
de otacksamma, som ej någonsin lärt
att inse vad gott ni skänkt dem, de grymma små,
som sina fosterfäder massakrerar så!
Hur olycklig den är som tror på världens sken!
O höga gudar, vilken sanning skär och ren,
den som säger att allting skall förgås till slut
och att allt byter skepnad sin i sin tur byts ut!
Ur Tempedalen reser sig en dag ett berg
och Athos topp sig till en vidsträckt slättbygd sänker
och vete någon gång Neptuni åkrar dränker.
Materien består, blott skiftar form och färg.
Tidigt exempel på ekologisk poesi. Först publicerad 1584. Elva år tidigare hade kungen av Navarra, den blivande Henrik IV, avyttrat denna skog som ätten Ronsard hade som förläning. En del av skogen fälldes då för att användas i pappersindustrin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar