När menskan mina fränder sluter
Uti alléers stela tvång,
Ett ostördt lif på fjälln jag njuter
Och sjunger der min frihets sång.
Ej min natur jag mägtar dämpa;
När vestan leker i sin dal,
Jag vill med nordanvädren kämpa
I himlarymdens blåa sal.
Jag aldrig färg och kläder skiftar,
Af nordens folk en trogen bild.
Så vår- som vintertid jag viftar
Min gröna spira lika mild.
Åt alla hägn och vård jag delar.
Mot stormens ras, mot haglets skur;
I toppen orren muntert spelar,
Vid foten leka markens djur.
*Granen är ett återkommande motiv i svensk poesi och måleri.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar