Warsawagettot

 I vår familj var de elementära behoven tillfredsställda, jag var aldrig hungrig på den tiden. Men allt som översteg denna elementära nivå kunde bara vara föremål för barnsliga drömmar och utgjorde naturligtvis en väldig, fantasiväckande lockelse.

Så var det när jag fick löfte om en bakelse som belöning. Som belöning för att jag varit sjuk, i en långdragen influensa med komplikationer, eller i kikhosta.; jag var i regel inget särskild besvärligt barn, men som sjuk var jag otålig, rentav omöjlig, lät ingen röra vid mig; jag var riktigt gnällig och gnatig. Bakelsen skulle vara en belöning för gott uppförande just i rollen som sjukling. Så mina drömmar koncentrerade sig kring bakelsen, jag levde för den och kunde inte tåla mig till den stund, då jag skulle bli frisk och kunna gå med min mor till närmaste butik och göra detta fantastiska, så länge efterlängtade inköp.

Vi hade ofta gått förbi denna butik, men jag hade aldrig varit inne i den, och skyltfönstret, i vilket det vanligen låg två, tre bakverk, utgjorde för mig en overklig, otillgänglig och förtrollad värld.

Äntligen kom den efterlängtade stunden. Jag valde ut en bakelse, den jag helst ville ha och som jag trodde var godast. Men jag åt inte upp den på plats, för mig mor förklarade att det måste ske hemma, i lugn och ro, för det skulle vara en riktig fest, på sitt sätt en ceremoni. Jag minns hur bakelsen såg ut, med ett lager röd gelé på toppen. Expediten hade förpackat den elegant och bundit om med ett tunt, färgat snöre. Just i snöret höll jag denna efterlängtade tingest som jag hade blivit utlovad under väl en vecka.

Jag var lycklig, jag kunde inte förutse vad som snart skulle hända. När vi hade kommit ut bara några meter från butiken, sprang det fram mot mig en trasig unge (sådana kallades i gettot ocrachmunes), säkert något men obetydligt , äldre än jag, och slet detta värdefulla och efterlängtade paket ur handen på mig. Han sprang undan bara några steg, innan han började äta av bakelsen; allt hände på ett ögonblick.

Var han verkligen så hungrig, att han inte kunde hålla sig och vänta en minut, eller var han rädd att bytet skulle tas ifrån honom?

Det har gått ett drygt halvsekel, men ännu idag ser jag denna scen framför mig med sådan tydlighet, som om den hänt alldeles nyligen, igår, för högst en vecka sedan, jag ser hur denne trasige unge, ett levande, uthungrat skelett, slukar bakelsen, som om han ville svälja den med papperet på. / Ur En svart tid av Michal Glowinski. Minnesfragment från barndomen i Warszawagettot.