Ett sjukhusbesök

 En kärra dragen av en svart häst skramlade fram i skymningen. Bredvid kusken satt en svartklädd man med huvudet lutat mot bröstet, tydligen försjunken i tankar.

Det var prästen som var ute på sjukbesök. Han skulle hän till en stuga, där en ung man låg för döden. Visserligen hade ingen kallat honom dit, men han var en ung och nitisk präst och då han idag ändock varit ute i andra åligganden och hade sina vägar åt detta håll, ville han ej försumma tillfället att även titta in hos den döende och giva honom tröstens ord med på den vanskliga resan in i evigheten.

Nu satt han där och undrade över vad han skulle säga. Han kände knappast den sjuke ens till utseendet, än mindre visste han något om hans själ. Men han hade aldrig sett honom besöka gudstjänsterna, och han tog för givet att han långt ifrån var beredd att dö.

Förresten - vem var väl beredd att dö! Han försökte tänka sig in i hur det skulle kännas om det nu vore han själv som låg där inne och väntade på att livet skulle utslockna. Han var ung och den sjuke var också ung. Han fasade inför denna tanke, han hade ju just nu börjat leva på allvar, han hade en hustru och han hade ett litet barn, ett oförlikneligt barn, det älskligaste av alla barn i världen. O Gud, hur fasansfull var icke döden och hur skrämmande var icke evigheten! Detta jordeliv, hans hustru och hans barn syntes honom långt värdefullare, härligare än all den salighet som fanns på andra sidan. Han kände sig nästan villig att förkasta all denna salighet, och leva var som helst, till och med i det värsta elände, blott han finge vara hos de sina, blott han sluppe att skiljas från dem. Hur dåraktig är jag icke, tänkte han, o Gud, tillgiv mig mina syndiga tankar, men jag kan icke känna på annat sätt...Vad har jag så hos den sjuke att göra, fortsatte han sin tankegång, hur ska jag kunna bjud honom en tröst som jag icke själv kan anamma? Också denne sjuke är ung och - än mera - har en hustru och ett barn.

Det var tidigt om våren och skymningen föll allt mera.

Skymningsdunklet och den doft av vår, som steg upp ur jorden och träden, gjorde blott prästen allt mera ångestfull.

Vem är jag, tänkte han, att jag åtagit mig att ledsaga människosjälarna över bråddjupet - de djup inför vilka jag själv svindlar i fasa? Vem är jag, att jag, till på köpet obedd, tränger mig in till en döende människa för att giva en frid som jag ej äger. Han erinrade sig ett biografdrama som han en gång åsett, det var en kvinna som ehuru utan skuld dömdes till döden- han mindes huru hennes vedersakare, dessa som alltjämt helt fräckt skulle fortsätta att leva, stuckit en bibel i den dödsdömdas händer. Han mindes också hur han hade känt något av en vämjelse då han sett detta, han hade funnit det rått och utmanande. Denna bild dök nu upp för honom - han var själv den skonade, denne av lyckan gynnade som kom med bibeln i handen...en egenrättfärdig, en hycklare. Han tyngdes till marken av sin pretentiösa uppgift, som stod i en förfärlig disproportion till hans egen svaghet och ovisshet. Herre, förbarma dig, bad han tyst för sig själv, göm mig i mörkret, jag vågar icke gå in i ljuset till den sjuke!

Han ryckte upp sig och skulle just säga till kusken: Låt oss vända och köra hem, då denne just höll in hästen och förklarade: Vi äro framme, pastorn.

Nåväl, tänkte denne, det är försynens vilja att jag skall gå in. Jag går, fast jag själv ej vill.

När han nu stod där på förstugubron med klappande hjärta och beredd att knacka, kände han sig som en arm tiggare och värre än så. Aldrig hade han känt något sådant, och han hade dock redan hunnit vara med vi mer än en dödsbädd. Högtidlig och värdig hade han kommit vid dessa tillfällen, säker på sin sak, stark i känslan av sitt ämbetes vikt och höghet. Men den som nu stod där på förstugubron var just icke mycket av en präst, det var blott en fattig, syndig, människa. Endast dräkten var prästerlig.

En dörr öppnades, en ung kvinna, vacker men något blek, visade sig i dörröppningen. Hustrun, tänkte prästen, och blev allt mera förvirrad. Han hörde lätta, snabba steg inifrån rummet och en späd, jollrande stämma. Barnet, tänkte han och det for en rysning genom honom. Stammande började han utreda sitt ärende:

- Förlåt mig, sade han, att jag på detta sätt kommer och tränger mig på, jag tänkte - - ja, jag hörde att er man ligger sjuk - - jag hade mina vägar åt detta håll.

-Var så god, svarade kvinnan. Rösten lät tonlös och trött.

Han steg in i rummet. Det första han såg var barnet, en flicka, en liten treåring, ljus, blåögd och älsklig, liksom hans egen. Han stötte nästan emot henne, då han steg in; hon hade stått i dörren och väntat på modern.

Vid ena långväggen låg den sjuke, han var blek, kunderna voro insjukna, men blicken var lugn och ren. Med ett leende besvarade han prästens hälsning; hans leende var ljust och vänligt, men kanske fanns det ändock en glimt av ironi i det. Så tyckte åtminstone prästen.

- Jag kommer objuden, sade denne, medan han satte sig på en stol vid sängen, jag hoppas ni förlåter mig min fräckhet. Någon sade mig att ni skall vara mycket sjuk.

- Jag är det, sade mannen i sängen. Många dagar kan det inte vara kvar. Det känns redan som om livet vore något förflutet.

Hans röst var tunn, men där fanns intet varken av förhoppning eller fruktan.

Prästen satt tyst och såg på honom. Hans tankar voro orediga, trasiga, utan sammanhang. Slutligen samlade han sig:

- Fruktar ni då icke döden? Har ni då frid i er själ och känns det inte svårt...

Rösten stockade sig. Han antydde blott meningen med en gest bortåt vrån, där hustrun satt med barnet i sitt knä.

Åter log den sjuke sitt stillsamma leende. Så såg han på prästen, som om han vill utgrunda dennes avsikt med frågan. Slutligen svarade han:

- Fruktar? Nej, jag fruktar inte för döden. Varför skulle jag det? Jag lever och jag skall dö, ni skall dö, alla skola vi dö - det är ju naturligt att så är.

- Hur kan ni säga detta med sådant lugn, svarade prästen, som blivit allt mer förvirrad. Det är ju dock mänskligt att frukta döden. Och ni är ju så ung och ni har...(Han gjorde åter en handrörelse mot hustrun och barnet). Ack, jag vill ju inte beröva er ert lugn, min avsikt var ju snarare den motsatta, men jag förstår er ej riktigt, jag väntade en denna sinnesstämning hos er. Ni går bort utan saknad och ni fruktar intet?

Den sjuke fick en hostattack och låg sedan tyst en stund, liksom samlande sina tankar.

- Om ni inte förstå mig, pastor, så förstår jag däremot er så mycket bättre. Ja, det är mänskligt att frukta döden. Som barn frukta vi för spöken, när vi blir äldre blir döden ett spöke som aldrig vill lämna oss ro. Detta känner ni till, jag hör på er röst, jag ser det i edra ögon. Men jag har lärt mig, att det finnes intet, alls intet som är värt att frukta.

Åter tystnade den sjuke, låg en stund med slutna ögon och fortsatte därpå:

- De flesta människor leva som om de alltid skulle vara kvar här på jorden. Döden är för dessa ett abstrakt begrepp- något mena de som gäller för andra, men som knappast gäller för dem. Ni känner dem, pastor, jag vet. Men så bli de plötsligt själva slagna av dödstanken. JAG, jag själv skall dö - det var en annan sak. De andra, det är de som skola leva. De skola vara kvar i ljuset, på den trygga jorden, men själv skall jag plötsligt stå upp, lämna den, köras in i mörkret, in i en ödslig, obestämd evighet...

De blir förtvivlade och gripna, som den drunknande, krampaktigt efter halmstrået.

Själv upptäckte jag döden mycket tidigt, först sedan upptäckte jag livet. Livet syntes mig outsägligt skönt, och döden outsägligt svår. Men dödstanken lämnade mig ej, ständigt kom den mellan mig och livet. Om dagen och på natten, ensam och ibland människor, det var lika, jag fick ingen ro.

Tillslut blev jag befriad, jag kan ej säga hur det gick till, men det skedde helt plötsligt. Jag såg att allt var nödvändigt och allt som var nödvändigt också var gott. Jag kände detta så djupt, så starkt, att jag blev lugn och till freds. Jag sade till mig själv: Hur har du så kunnat uppresa dig mot den tanken att du skulle dö- en enkel, naturlig sak! Allt är vist ordnat, allt är gott och väl. Du skall leva ditt liv, älska allt, sträva, kämpa, göra din sak med omsorg- för det övriga skall du vara lugn.

Icke står blomman och skälver i ångest för att den skall vissna till hösten, den är trygg, den lyser och doftar och är glad. Allt är hägnat av en god vilja!

När jag sedan blev sjuk- ja, så fann jag mig däri. Jag såg på mitt tidsur- nåväl, det ar väl icke utan vemod jag konstaterade mitt öde, men jag accepterade det, ja jag mottog det till och med med kärlek. Varför skulle jag skrika och bråka, som ett barn som hämtats in från leken? Nu sitter ni här, pastor, och ser på mig med medlidande. Ni tänker:

Om en vecka är han död och jag ska läsa ritualen över hans döda kropp. Nåväl- om en vecka eller om trettio år, vad har det i grunden att betyda? Min tid är inne nu, er en annan gång. Äro icke tusen år som en dag och en dag som tusen år?

Han tystnade och sjönk ner mot kudden; hans kunder voro heta av ansträngningen. Prästen satt som hypnotiserad.

- Men evigheten...började han.

- Den är god, avbröt den sjuke, den skrämmer mig ej.

Allt är som det skall vara. Kroppen förmultnar, men själen, det som är jag, det förbliver själ. Mer behöver inte jag veta.

När dagen är slut kommer natten, och den är god för den trötte att sluta in sig i - när livet är slut kommer döden, den vill intet ont. Det blir åter dag och det blir åter liv. Och allt rör sig mot något ofattligt stort, mot ett allt fullkomnat.

När prästen äntligen tog sin hatt för att gå, var han full av stridiga tankar och känslor. Högtidlig och stjärneljus stod natten där ute och högtidlig syntes honom färden mot hemmet.

Han hade kommit för att vara en tröstare och lärare åt den sjuke, men i stället hade han nu suttit hos honom som en lärjunge. Om en vecka skulle han helt visst stå inför hans kista på kyrkogården och läsa ritualens ord: Av jord är du kommen, och till jord...men han hörde ännu den sjukes fasta och vissa ord i sitt öra: Det blir åter dag och det blir åter liv. Och allt rör sig mot ett allt fullkomnat.

Varför spjärna vi då emot.

/ Ragnar Jändel, 1921.