"En tredjedel av Rysslands judar skall tvingas emigrera, en tredjedel skall tvingas till dop och resten skall svältas ihjäl." / Pobiedonotsev, den heliga synodens högste styresman. 1881. Det var hans förslag på lösning av judefrågan.
På 1880-talet fanns hundratals lagar och förordningar som reglerade judarnas liv och fråntog dem mänskliga rättigheter. Myndigheterna kunde inte kontrollera alla paragrafer.
Den gamla judiska traditionen att kvinnan på bröllopsdagen skulle pryda sitt rakade huvud med en peruk, förbjöds. Det ledde 1851 till våldsamma protester då många kvinnor vägrade lyda lagen. Det ledde till polisjakt.
De judar som kunde bo och verka utanför bosättningsområdena (medelklass och överklass) hade ögonen på sig hela tiden. 1859 ställdes Hanna Meirov i Tallinn inför rätta. Anledning? Hon hade anställt ett kristet hembiträde. Hon dömdes till böter på 450 rubel eller 55 piskrapp om hon inte kunde betala.
Det infördes även censur på bönböcker och talmudtolkningar som producerades i riklig mängd. Synnerhet i Vilnius gick man hårt fram med den censuren.
Alla judiska bibliotek, även privata, skulle granskas. I Vilnius skulle censorerna utföra arbetet och dit rullade vagnslaster med beslagtagna böcker på jiddish och hebreiska. Administrationen överbelastades och det tog flera år att få tillbaka sina böcker. Böckerna som inte godkändes brändes.
Det ryska imperiet anslog enorma resurser för att hålla judarna på plats. Russifiering.
1882 i maj, kom ett nytt lagpaket mot judar som kallas för majlagarna. Lagarna var i kraft fram till imperiets sammanbrott 1917. Judarna fick inte göra affärer på söndagar eller vid kristna högtider. Rättrogna judar som firade sabbat tvingades på en femdagars arbetsvecka vilket försämrade deras ekonomi. De fick inte heller köpa fast egendom, arrendera mark eller vara mäklare.
Bostadssitationen försämrades ytterligare inom bosättningsområdena. De mindre samhällen och köpingar som tidigare gick bra att bo i negraderas till byar och i byar och på landsbygden fick inga judar bo. Judar som bott på platserna i generationer fördrevs. De tvingades in i överbefolkade städer.
Samtidigt pågick en judefördrivning i Litauen. Alla judar som bodde inom ett avstånd på fem mil från tyska gränsen måste flytta. De tvingades lämna sina hem. Det judiska liv som funnits i generationer vid gränstrakterna släktes ut.
En av majlagarna från 1882 hindrade judar från högre utbildning. Eleverna vid universitet och högskolor fick bara utgöras av judar til l0% oavsett hur stor del de utgjorde av befolkningen. Förmögna judar skickade sina barn utomlands för studier, men då svarade regimen år 1887 med att ogiltigförklara akademiska grader från utlandet.
Den judiska tekniska högskolan Zhitomir tvingades stänga några år innan för att regimen påstod att eleverna lärde sig att exploatera den ryska befolkningen.
När 1800-talet närmade sig sitt slut var den judiska emigrationen i full gång, vilket regimen ville. Många fattiga judar som fördrivits från sina hem levde på svältgränsen och kunde inte tjäna ihop till sitt levebröd.
En rapport som lämnades av en kommission under ledning av den före detta ryske jusititeministern greve Konstantin Palen, som sammanträdde 1883-1888, ger oss en tydlig bild av den östliga judenhetens dåvarande situation:
”Den judiska befolkningen är till nittio procent en helt medellös massa som inte skiljer sig mycket från proletariatet. De lever ur hand i mun. Deras levnadsförhållanden är omöjliga i hygieniskt och annat avseende. Deras tillvaro är helt enkelt eländig.”
the Pale of Settlement (Cherta Osedlosti)
https://www.jewishvirtuallibrary.org/the-pale-of-settlement
Cherta-systemet introducerades under Katarina den stora. Som mest fanns det 15 provinser. Judarna fick inte bo utanför dessa bosättningsområden, endast de priviligerade och det var ytterst få.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar